HejHopp! Längesedan jag klottrade lite här! Ja man är väl inte Blogg-Linda eller Maja eller Nina eller vad hon nu heter...
Introspektivt reflekterande, är i alla fall det som jag har ägnat mig åt lite extrade de senaste dagarna. Det gör ju alla människor, alltid, i mindre och större utsträckning. Men när det nu gäller mig, så tror jag att jag just nu befinner mig i en fas där jag är mer i mitt eget skal, fylld av tankar och funderingar över vad det innebär att vara jag. Observera nu att jag inte nödvändigtvis är i någon slags sentimentaliserande tillstånd av mitt varande, icke! Snarare tvärtom, jag gör vad gemene man uttrycker; livsnjuter, d.v.s att jag söker en slags själslig tillfredsställelse genom såväl glada som hårda tider i min vardag.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta lite flummiga resonemang, mer än att bara skriva av mig lite. Det är väl därför man bloggar?!
Men som min klasskompis sa så fint häromdagen; "att leva är människans största kamp och utmaning" Och visst är det så! Varje dag måste vi människor kämpa för att hålla oss vid liv. Det finns ju ingen utmaning i att välja döden! Visst är det en bra inställning? Så fundera på; vad är det att vara just Du, ge dig själv en klapp på axeln och fortsätt njuta av att kämpa för det, många gånger, svåra livet!
Har förresten kommit till Kapitel 2 i skrivandet av min egen bok!! Den blir dock inte lika svävande och flummig som den här texten, jo kanske lite.
1 kommentar:
Mmm, jag tycker personligen att det är vackert det du skriver. Det är ju först när man börjar fråga sig själv dom grundläggande frågorna, vem är jag, vad gör jag här, osv... Som dom intressanta svaren kan börja visa sig. Och precis som du säger, lite som vi alla gör, men fortf få talar om, med risk att bli förlöjligad, eller kallad just flummig. Att kalla sig själv flummig, är fortfarande ett sätt att lite grann be om ursäkt för sig själv, eller kanske säga att man inte är så där super allvarlig med det man just sa, för att behålla en och annan läsare, vän eller åsiktstagare. Jag säger fram för flummet!! Flum flum flum...
Jag förstår också denna livskamp, men är ändå här för att säga (pass på), att jag tror att inget som vi på riktigt och i sanning vill ha, finns i kampen. Jag har kommit att märka att det är just tvärtom. När man slutar kämpa, hålla emot, arbeta hårdare, driva på, kämpar för att vinna, blod svett och tårar osv osv, och bara släpper taget....oj oj oj... Om man ser sig själv som den glada livsnjutaren, den fullödade, kreativa, inspirerade, upplyfta, kärleksfulla, humoristiska människan var och en är, uppe vid havsytan. Och jag sedan drar ner mig själv likt en kork under vattnet, och korken kännetecknar motståndet...räcker det med att jag bara släpper taget om korken, så kommer jag automatiskt att flyta upp till ytan igen. Jag behöver inte simma, eller ta mig dit på något vis...strömmen för mig dit av sig självt. Hallelujah, ha ha....
Så...detta var min högst ivriga personliga kommentar på detta fina bloggande. Man tar till sig det som låter bra, och skiter i resten.
Massa kärlek!!
Skicka en kommentar